Höjd marginalskatt skadar mer än det hjälper
Härom dagen gick regeringen ut med sitt beslut att höja inkomstskatten för alla som tjänar mer än ca 36.000 kronor i månaden.
Regeringen är övertygad om att en höjd skatt kommer innebära en motsvarighet i ökade intäkter. Men detta är inte en självklarhet. När en viss smärtgräns är nådd minskar i stället skatteinflödet till staten och ingen vinner eller gynnas. Denna minskning beror på skatteplanering, att personer med högre inkomst (som berörs av detta) kommer att välja bort löneökningar och istället ta ut ökningen i förmåner eller aktier.
Kommunalskatt, statsskatt och värnskatt ger en marginalskatt på ungefär 57 procent (beroende på kommunalskattens storlek) för den som tjänar över den nya brytpunkten för jobbskatteavdraget 123 000. Den som tjänar exempelvis 110 000 får en marginalskatt på 60 procent. Detta betyder att den arbetande får behålla 40kr av 100kr efter skatt.
Ger detta omvärlden en bild av ett land som främjar företagande, entreprenörskap och högre utbildning?
Johan Fall, skatteekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar detta med att den som tjänar mellan 50 000 och 123 000 får betala tillbaka en del av jobbskatteavdraget. Därmed blir marginalskatten på varje extra intjänad hundralapp högre i det intervallet. (Affärsvärlden, 6/10)
Att höja skatterna för de så kallade höginkomsttagarna är symptmatiskt för en vänsterregering som ser rikedom som någonting att bekämpa för att nå en jämlikhet. Problemet är att inkomstsklyftor kan vara av godo och till och med eftersträvandsvärt till en viss mån.
På grund utav höga skatter, för både person och bolag, valde t.ex. Ingvar Kamprad att placera större delen av sina tillgångar utomlands. Detta ledde till stora inkomstsförluster för staten, men minskade samtidigt klyftorna genom att snittinkomsterna minskade. Hade han däremot stannat kvar i Sverige så hade inkomsterna från skatterna ökat, samtidigt som klyftorna ökade något - men Sverige hade blivit lite rikare.
Höjd skatt innebär även, naturligtvis, mindre pengar i plånboken. Detta drabbar den privata konsumtionen och påverkar intäkterna staten får från momsen negativt. Även sparandet minskar när den disponibla inkomsten sjunker.
Något som är beundransvärt när man tittar åt vänster är deras människobild. De utgår från människans inneboende godhet och resonerar att de inte skulle skatteplanera, utan solidariskt skulle vara med och betala oavsett skattetryck. Tyvärr är människan mer självisk än så, man vill känna att man får lön för sin möda och få är beredda att belåna sig (studieskulder) för att sedan betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.
