politikdelen.blogg.se

Tankar och reflektioner om det inrikespolitiska läget

Staten borde inte äga bolag på den kommersiella marknaden

Publicerad 2014-11-04 06:00:00 i Ekonomi, Moderaterna, Politik, Välfärd,

Före valet 2006 hade socialdemokraterna sålt ut ca 20% av Telia. En bra affär för staten, men dålig för de som köpte men det är en annan fråga. Inför 2006 års val gick alliansen ut med att "staten ska inte äga bolag". När man då fick majoritet för detta vid valet 2006 såldes Vin och Sprit med gott resultat. Pengarna användes till att amortera på statsskulden. Alliansen hade även lovat att sälja resten av Telia. Men efter kritik från Socialdemokraterna och inte få igenom det av vågmästarpartiet efter 2010 års val så lades detta löfte i malpåse. Vad som i stället hände var att Telia som förut varit ett blomstrande och vinstgivande företag skämde ut sig inför hela världen, genom mutor och köp av gamla kommunistiska bolag i fd sovjet. Hade man i stället sålt Telia så hade detta inbringat en hel del pengar till statskassan.
 
Nu däremot vill nästan ingen ha deras aktier. I stället för att sälja statliga Vattenfall när de stod på topp så köpte man Tyska kärnkraftverk, kolkraftverk och brunkolsgruvor. Bolaget gick nämligen så bra att man inte visste vad man skulle göra av vinsten. Vilket resulterade i att man köpte ett nedslitet och värdelöst Holländskt gasbolag för 120 miljarder kronor. Ett bolag som man förra året skrev ner med 20 miljarder och i år med 30 miljarder. Mer än halva försvarsbudgeten. Så i stället för att hålla sina vallöften om att "staten inte ska äga bolag" så har man kastat svindlande summor i sjön.
 
Hade man sålt Vattenfall när dom stod på topp så hade detta kunnat betala en stor del av Sveriges statsskuld. Nu försöker man sälja tillbaka dom tyska brunkolsgruvorna. Men vem vill nu ha dem. Nu försöker man sälja tillbaka de Tyska kärnkraftsverken. Men vem vill köpa dem nu när Tyskarna beslutat att dom ska läggas ner? i stället kommer Svenska staten att få betala avvecklingen och slutförvaringen av Tyskarnas avfall. Nu försöker man sälja tillbaka dom holländska nedslitna och värdelösa gaskraftsverken. Men vem vill betala något för värdelöst rivningsskrot. Från att Svenska vattenfall varit ett av världens mest vinstgivande företag har man gjort det till en stor belastning för dom Svenska skattebetalarna. Så kan det gå om man inte håller sina vallöften om att staten inte ska äga bolag.
 
Men skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag. Det var ett av argumenten till de avknoppningar som gjordes. Däremot betyder inte detta automatiskt att staten är en dålig ägare, Moderaterna kommenterar detta på följande vis:
 
"Som princip anser vi att staten inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, om inte företaget har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag som är svårt att klara på annat sätt, eller om det inte finns en tydlig samhällsnytta eller värdeskapande med ett statligt ägande."
 
Den enskilt största anledningen till varför staten inte ska äga bolag grundar sig i den enkla uppfattningen om vikten av stabilitet. Ett företag som vill bli långlivat behöver stabilitet och en tydlig ledning om inte förändras efter ideologiska eller politiska humörsvängningar. Det är inte rimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast som görs utifrån en politisk logik. Därför ska staten inte äga företag.

Liknande inlägg

Socialdemokraterna agerar efter egen agenda, inte det allmänna läget

Publicerad 2014-11-03 06:00:00 i Alliansen, Ekonomi, Magdalena Andersson, Miljöpartiet, Moderaterna, Politik, Rödgröna, Skatt, Stefan Löfven,

Som nämnts i ett tidigare inlägg om de så kallade tomma ladorna och den starka kritik mot detta påstående kan man börja fråga sig om hur en socialdemokrat ser Sverige. Det är en maktens arrogans som börjat visa sig, där man inte tar till sig av den oberoende kritik från bland annat:
  • TCO / SACO
  • Arbetsförmedlingen
  • Konjunktursinstitutet
  • IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering)
  • Thomas Östros (f.d. biträdande finansminister för Socialdemokraterna)
Det som istället presenteras är en syn på att dessa instanser har fel och således kanske inte ens behövs - Magdalena Andersson antydde hur Finanspolitiska Rådet bara behövdes under ett borgerligt, slarvigt, styre och nu kan läggas ner.
 
Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är i stort sett ensamma i världen om sin syn gällades det dåliga skick den svenska ekonomin befinner sig i. Detta faktum borde leda till att den större delen av allmänheten tar det finansministern säger med en nypa salt. Vad det egentligen handlar om är att sätta premisserna för en legitimering av de skattehöjningar som de rödgröna vill genomföra. Skattehöjningar skadar ekonomin och ökar arbetslösheten på sikt och eftersom S gått till val på det sistnämnda är de försiktiga med det förstnämnda men lämnas inte mycket till val när de tvingats in i ett samarbete där två av de minsta partierna plötsligt har mest att säga till om.
 
Innan valet pratade Stefan Löfven om hur Sverige har gått sönder, att det är saker som inte längre fungerar efter ett 8 års borgerligt styre och att det är Socialdemokraternas uppgift att återställa det trasiga. När de kom till makten upptäckte de dock att läget var precis som Reinfeldt och Borg sade under valrörelsen och landet faktiskt inte är trasigt men att reformutrymmet är begränsat på grund av finanskrisen. I och med detta behövde de hitta på problem för att lösningarna, och reformerna, ska passa in.
 
Asfaltsläggaren Löfven är i full färd med att ödelägga allt det som alliansregeringen sådde och som börjat slå rot och skjuta skott i form av ökad valfrihet, arbete framför bidrag och skatter som ändå gör det intressant att ge det där lilla extra.
 
Illustration: Joanna Andreasson
 
Det vanligaste argumentet mot Alliansen torde vara att de haft 8 år på sig att genomföra sina förändringar och vi lever inte ännu i en utopi. Det argumentet bortser fullständigt från finanskrisen och det faktum att det tar tid att se resultat av reformer som görs. Ett exempel är grundskolan. De reformer som genomförs idag kan vi analysera ordentligt om ca 9 år när de elever som påverkas av dem har gått igenom den. Det går inte att dra genomgående slutsatser snabbare, om de ska vara rättvisande.

Om

Min profilbild

Alexander

Civilekonom, politiskt intresserad sedan många år och aktiv inom lokalpolitiken. Inlägg kommer varje dag med undantag för helger och röda dagar.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela